...blir lite vemodig när jag tänker tillbaka på dig. Här har jag som 15-åring skrivit om längtan efter saker som jag aldrig trodde jag skulle få. Som 16-åring svävade jag på små rosa moln och använde dig som ett sätt att uttrycka all min lycka. Det fortsatte fram till att jag som 18-åring ramlade ner i en djup grop som jag kämpade mig upp ur genom att avreagera mig i diverse blogginlägg. En hel del av dessa inlägg publicerades aldrig (tacka gudarna för det.)
Ja, och nu sitter jag här, nyss tjugo år fyllda. Tänker lite och funderar.
Jag ångrar inte för en sekund att jag raderade alla gamla inlägg. Den tjejen som började skriva här för fem år sen finns inte kvar. Hon har försvunnit ur mig.
Idag är jag mycket starkare och säkrare som person tack vare allt de senaste åren har bjudit på. Jag är en så himla mycket lyckligare och mer levnadsglad tjej idag, dels på grund av alla fina människor jag har runt omkring mig, men också mycket på grund mig själv.
Så tack, tack 15-åriga Emma för att du aldrig gav upp, aldrig slutade hoppas och för att du gjorde mig till den personen som jag är idag.
Aldrig sluta hoppas, aldrig ge upp, aldrig.
Ja, och nu sitter jag här, nyss tjugo år fyllda. Tänker lite och funderar.
Jag ångrar inte för en sekund att jag raderade alla gamla inlägg. Den tjejen som började skriva här för fem år sen finns inte kvar. Hon har försvunnit ur mig.
Idag är jag mycket starkare och säkrare som person tack vare allt de senaste åren har bjudit på. Jag är en så himla mycket lyckligare och mer levnadsglad tjej idag, dels på grund av alla fina människor jag har runt omkring mig, men också mycket på grund mig själv.
Så tack, tack 15-åriga Emma för att du aldrig gav upp, aldrig slutade hoppas och för att du gjorde mig till den personen som jag är idag.
Aldrig sluta hoppas, aldrig ge upp, aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar!