Det var inte igår...

...snarare sådär 14 månader sen.
Något säger mig att jag borde starta upp den här bloggen igen. Något annat säger mig att det inte kommer funka. Har jag tid? Har jag idéer nog?
För att jag ska kunna skriva här krävs inspiration. Kanske ett tema. Vad ska min blogg handla om? Jag känner att det gamla vardagliga "det här har jag gjort idag" inte är något som tilltalar mig. I så fall skulle min blogg antingen eka tomt eller handla om hur många bananer jag plockade upp på jobbet idag. Med andra ord: tråkig.
Missförstå mig rätt, jag har inte ett tråkigt liv, bara... vanligt, alldagligt. Kliver upp, åker på jobbet, åker hem, äter mat, tränar, går och lägger mig. Sen där emellan så får jag pussa på min pojkvän och umgås med familj och vänner. Det är ju alldeles underbart egentligen, men kanske inte speciellt intressant för dom som inte känner mig.
Kanske man borde damma av systemkameran och börja fota igen? Den har tråkigt nog legat undangömd alldeles för länge.
Jag ska ta mig en funderare och försöka komma på något roligt så kanske vi hörs i framtiden, kanske.

Kära bloggen...

...blir lite vemodig när jag tänker tillbaka på dig. Här har jag som 15-åring skrivit om längtan efter saker som jag aldrig trodde jag skulle få. Som 16-åring svävade jag på små rosa moln och använde dig som ett sätt att uttrycka all min lycka. Det fortsatte fram till att jag som 18-åring ramlade ner i en djup grop som jag kämpade mig upp ur genom att avreagera mig i diverse blogginlägg. En hel del av dessa inlägg publicerades aldrig (tacka gudarna för det.)
Ja, och nu sitter jag här, nyss tjugo år fyllda. Tänker lite och funderar.
Jag ångrar inte för en sekund att jag raderade alla gamla inlägg. Den tjejen som började skriva här för fem år sen finns inte kvar. Hon har försvunnit ur mig.
Idag är jag mycket starkare och säkrare som person tack vare allt de senaste åren har bjudit på. Jag är en så himla mycket lyckligare och mer levnadsglad tjej idag, dels på grund av alla fina människor jag har runt omkring mig, men också mycket på grund mig själv.
Så tack, tack 15-åriga Emma för att du aldrig gav upp, aldrig slutade hoppas och för att du gjorde mig till den personen som jag är idag.

Aldrig sluta hoppas, aldrig ge upp, aldrig.